UTVANDRARNA

Hela eftermiddagen och ja, faktiskt morgonen och större delen av gårdagskvällen också har varit en enda lång väntan. En väntan på stordåd. Ni vet när känslan liksom hänger i luften att snart, snart händer det något. Jag är fullt förberedd mentalt. Det kan komma nu. Jag orkar inte vänta längre. Therese saktar ner processen. Hon går omkring och drar benen efter sig och låtsas som att det är vilken dag som helst. Hon är inte öppen för mirakel så att säga. Jag blir irriterad och säger åt henne att skynda på tiden lite men hon kollar bara på mig med oförstående (och långsamma ögon), med en blick som får mig att känna mig som ett otåligt litet barn. Jag vill att hon ska ge något slags klartecken. Som att det är hon som håller i kontrollen men vägrar trycka på knappen. Jag sitter och stirrar på henne, i startgroparna. Väntandes på att hon ska säga att det hela kan börja. Nej, det är inte min födelsedag imorgon och julafton är det inte heller på ett bra tag, men NÅGONTING är det. Och nu har det börjat skymma också. När som helst nu. Känner ni? Håll händer och fötter innanför mattkanten för snart blir det åka av. Jag bara vet det.