UTVANDRARNA

Klockan 16.15 rullade tåget ut från Stockholm Central och tog oss till Malmö, där vi bytte tåg till Berlin Night Express. Väl ombord delade vi kupe med en tjej i vår ålder och en herre i sina bästa dagar som jämförde det hela med sin tid i lumpen och slängde ur sig saker som; "Vad väntar de på? Bättre tider? För då får de FAN vänta länge." I det hela en mycket sympatisk man. Vid 22 somnade jag och sov sedan som en stock de 8 timmar det tog till Berlin. Frida sov 30 min.

Kl 6 var det dags att gå av och vi tog oss glada i hågen ut från Hauptbahnhof, för att sedan försöka tackla nästa bekymmer; vi hade inget hostel. Vi är något av sådana här "mañana-manniskor" som tar en dag i taget och hade därför inte fixat något hostel. (Vilket nu påminner mig att vi inte har hostel på Irland heller. Fast det är ju ett senare bekymmer.) Så där står vi halv sju på morgonen och får den smarta iden att om vi tar en taxi in till "centrala" Berlin så lär vi hitta ett hostel. Hjärnan är inte vad den borde vara efter 16 timmars tåg. I alla fall så slutar det med att vi irrar runt i Berlin med cirka 100 kilo packning utan att hitta något hostel. Vi gjorde det enda man kan tänka sig att två vuxna tjejer skulle ha gjort, ringde mamma. Så min kära mor kollade upp ett bra hostel och vi hoppade in i första bästa taxi. Tyvärr visade sig att vi hade valt den taxichaufför med sämsta tänkbara lokalsinne och efter 15 felkörningar och 4 stopp för att fråga efter vägen var vi nära att ge upp. Vid ett rödljus får vi dock syn på en Hostel-skylt och tar snabbt vårt bagage och hoppar ut. Då klockan var 8 på morgonen och in-checkning var kl 14, lämnade vi vårt bagage där och gick ut på upptäcksfärd i Berlin. En riktigt cool stad och det vi har lyckats lära oss om tyskar är att de har snabba brillor, skor och ännu snabbare frisyrer.

Sov en natt i Berlin och begav oss sedan vidare mot UK. Tåget avgick från Berlin kl 21.30 och tog oss till Köln, a.k.a Stationen-som-Gud-glömde där vi fick vänta mellan 2 till 6.30 på morgonen. Klientelet på denna station var inte utav denna värld. Hälften var apraka 40-plussare som inte kunde gå rakt och resten var en blandning mellan emo's samt allmänt retarderade människor. Sedan följde ytterligare tre tågbyten innan vi slutligen anlände i London.