Vandaler i området

Nu. mina vänner, har verkligen kylan kommi till Irland. Det ryker ur munnen och biter i kinderna när man går utanför dörren och folk sätter på sig både dunjackor och vantar. När man är ute ser man hur alla männikor liksom skyndar på stegen och nästan har något maniskt i blicken. Den blicken känner man lätt igen. Det är "jag-vill-in-blicken". Man vill inte behöva stanna en sekund mer än nödvändigt utomhus och för de allra flesta är det en välsignelse att få komma hem och lägga sig till ro i sitt sovrum. För de allra flesta, förrutom mig och Frida. Anledningen till detta kan ni se här;



Fönster består av två rutor, det kanske man inte reflekterar över så ofta, men detta fyller faktiskt en funktion, det finns ett skäl till att de är konstruerade på detta vis. Nu är det så att den yttre av de två rutorna i vårat sovrumsfönster är trasigt som ni kan se och jag kan meddela att endast en ruta ICKE gör sitt jobb att hålla oönskad kyla ute. Det liksom strålar iskall luft in i rummet och rakt ner på mig och sambo som ligger där och huttrar. Man liksom känner hut graderna dalar ner under minus-strecket, även fast det kanske inte riktigt är så kallt utanför. Jag skulle till och med vilja gå så långt att döpa om vårat rum till "Mini-antarktis". Detta leder i sin tur till diverse svårigheter när det kommer till att få en god natts sömn, men  vi har utarbetat en slags teknik för att klara av detta. Det är ingen slump att vi människor ligger högst i naturens hierarki, vi vet hur man anpassar sig till sin omgivning, survival of the fittest så att säga. I alla fall, man förbereder sig mentalt utanför sovrumsdörren, tar till gamla scoutknep som te.x "åkarbrasa" , visualiser hur man klarar sig utan att förfrysa, gläntar på dörren... och sedan kör man en spurt fram till sängen och kastar sig under täcket. Man ser sedan till att så lite hud som möjligt exponeras, man liksom viker in kanterna på täcket under sig, som en slags kokong, och ser till att endast ansiktet är utanför. Sedan ligger man så hela natten. Gud förbjude den som rör sig och släpper in antarktis-luften, det är närapå en skilsmässa om detta sker.

Jag och Frida har inga bevis om vilka det är som utfört detta illdåd med fönstret, men vi har starka misstankar. Som ni ser på bilden har vi en stor gräsmatta utanför där det på eftermiddagarna brukar samlas småpojkar i åldrarna 6-10 och spela fotboll. Gangstrar tror vi att de är. Man ska inte låta sig luras av deras små kroppshyddor, de har ett högst välutvecklat intellekt i den åldern. De kan se harmlösa ut där de springer omkring under glada tillrop, men vi vet att de i smyg försöker träffa vårat fönster istället för målet. När vi hör deras gälla röster utanför brukar vi titta på varandra med avsky i blicken och väsa; "Nu är de här igen." Sen öppnar vi försiktig fönstret på glänt och hytter med nävarna samtidigt som vi basunerar ut "Vandaler och ligister! Gee errr ivääg!" Och så skrattar vi rått för oss själva. Nöjda över att vi genomskådat dem.

Godmorgon!

Klockan är 06.25 och jag är vaken, en måndagsmorgon när jag är ledig. Fråga mig inte varför, jag har utan tillfredställande resultat försökt sova sedan klockan 2 och när Fridas klocka ringde nu vid 6 kände jag att det var lika bra att ge upp och göra henne morgonsällskap. Nu är bara frågan vad jag ska hitta på för att roa mig denna tid på dygnet. Jag tycker i alla fall att vi kickar igång dagen med lite skön, högklassig, svensk musik

 

 

 

 

(haha ja, den sista var ett skämt... kanske... hrm)


I <3 Dublin

Idag är jag och Dublin bästa vänner. Jobbade 13-20 idag, kände att jag inte kunnat hitta ett bättre jobb än det jag har, fick höra att vi har staff party nästa måndag, fick 30 euro i dricks, fått jättefina komplimanger, gick hem och alla fina byggnader är upplysta och Dublin glittrar av julpynt, kom hem till vår mysiga lägenhet och bäst av allt; mamma och Malin kommer och kramas med mig snart!



såhär nöjd är jag just nu


Happy times in Sweden mansion

Kl 17 satt jag som bäst i sängen med pyjamasen på och åt kakdeg och tyckte synd om mig själv. Skulle precis ringa managern på Dakota och ge honom ett sanningens ord om att ringa när man sagt att man ska ringa, när mobilen ringer. Det är herr manager som säger att han försökt få tag på mig i två dagar för att säga att jag fått jobbet! "And, we should actually need you tonight, I know it's a short notice but do you think you can make it 'til 18?" Jag ser ner på mig pyjamasklädda kropp och skålen med kakdeg; "I'll be there 17.55!" Hann med ett snabbt samtal till mamma, en dusch, sminkning och att kasta i mig lite riktig mat innan jag galopperade iväg och faktiskt infann mig på Dakota 17.55. Allt har gått jättebra ikväll, managern sa att han var jättenöjd, kollegorna är supertrevliga och jag slipper vandra Dublins gator med en tiggarkopp. Som sagt, happy times in Sweden mansion!

Spänningen är oliiidliig....

Sitter och biter på naglarna och sneglar på telefonen....


Provjobb och jordgubbsremmar

Mitt sambo-sinne måste ha känt av att Frida inte var på topp idag, för på vägen hem från provjobbet svängde jag förbi en affär och köpte med mig jordgubbsremmar, ett säkert kort när man vill göra sambosar lite gladare.

Som sagt, var och provjobbade idag. Dakota heter stället, en bar/restaurang/lounge och jag ska då jobba som waitress om jag får jobbet. Supertrevlig personal och härlig stämning så det skulle vara perfekt om jag fick det. (skulle i och för sig ta jobb på vilket skitställe som helst nu pga den sinande, snart uttömda, kassan) I alla fall pratade jag med managern efteråt och han sa att han haft ögonen på mig och gillat det han såg, men de hade haft en annan tjej som provjobbade igår så han och den andra managern ska överlägga imorgon och så ska de ringa mig innan fyra och berätta om jag får det eller inte. Så nu håller ni alla tummar ni kan så meddelar jag efter fyra imorgon om jag fick det eller om det blir tiggarliv på Dublins gator för mig i framtiden. Har nämligen inte pengar till en biljett hem....

2 månader/ 8 veckor/ 56 dagar

Idag var det 2 månader sedan vi lämnade fosterlandet och satte oss på ett tåg mot okända äventyr. Med varsin one-way ticket och alldeles för mycket packning för tågluffande satte vi oss förväntansfulla på ett tåg på Stockholms Central utan en aning om vad som väntade. Vi har färdats 100-tals mil på tågräls, spenderat otaliga timmar på diverse tågstationer ute i Europa, släpat på alldeles för tung packning och förbannat vår brist på pack-kunskap när vi för tjugonde gången försöker komma ombord på ett tåg med en två stora rullväskor, 4 handväskor, 2 laptops och en fullproppad IKEA-kasse. Vi har varit två dygn i Berlin där vi körde ultimate-sightseeing och försökte klämma in så mycket som möjligt på en dag, spenderat en helt galen vecka i London som gick ut på att shoppa och festa. Vi nådde äntligen vårat mål, bodde en vecka på ett hostel, hann bli kära i Dublin över en dag, skrivit otaliga CV:n, hittat ett underbart boende, blivit vänner med folk från minst 10 nationaliteter. Vi har längtat hem så att hjärtat värker, samtidigt som vi har känt att vi vill stanna för alltid. Vi har gråtit, skrattat, gjort bort oss, blivit friade till och fått låtar dedikerade till oss. Men framförallt tror jag att vi har utvecklats. Och levt livet.

Och vi är glada att ni har följt våran resa och hoppas att ni stannar kvar för fortsättningen!



en av de sista bilderna på Utvandrarna på svensk mark


Nattliga konversationer del 5

De senaste nätterna har jag inte kunnat urskilja vad Frida sagt då hon mest har mumlat. Inatt vaknade jag av att hon pratade. Hon pratade länge och väl, men mycket snabbt och ganska tyst så jag uppfattade inte riktigt vad det var hon sa. Men det lustiga var att hon pratade på engelska. Haha, vi kommer köra en Silverstedt när vi kommer hem och inte kunna prata ordentlig svenska. Märker redan nu att jag ofta blandar in engelska ord när jag pratar för att jag inte kommer på de svenska. I alla fall så pratade Frida mycket länge och skrattade sen förnöjt för sig själv. Hon måste ha haft en trevlig konversation.

Välkomna hem till oss

Filmade lite på vägen hem från city centre igår. Så ni som är intresserade av hur det ser ut på vägen hem till oss kan ju titta och ni som har något roligare för er behöver följdaktligen... inte titta, eller nått.

Notera att jag från början håller kameran rätt, men sedan tänker; "nej det här är nog rätt håll" och vänder den. Resten av filmerna får ni alltså vänta datorn eller huvudet för att se ordentligt. Här följer jag floden Liffey, det kan man göra nästan hela vägen hem.

 

 

Haha, sjukt onödig film, men här har jag svängt av från Liffey och kommit in i området vi bor i. Business-område där det på vardagar är fullt med kostymnissar och på helgerna är allt stängt och man ser knappt en kotte.

Här är raksträcka till vårat hus. I Dublin har de inte tunnelbana utan istället sådana här Luas som ni kan se. I denna filmen upptäckte jag att jag sjunger tyst för mig själv. Har alltså mina hörlurar i och märker inte det. Jesus, det måste jag sluta med.

 

Och här smaskar jag när jag tuggar tuggummi. Jag kan ju inte vistas ute bland folk med mina hörlurar i. I övrigt, här ser ni vår gård och hus.

Och här är vi då framme. Moy House 75! I denna video tyckte jag tydligen att det var mycket viktigt att visa er vår nyckelknippa (?) och det jag försöker visa er på min ipod är att jag lyssnade på Back Street Boys-Larger than life. Inte för att jag vet varför jag ville erkänna det, men tyckte väl att det var lite rolig kuriosa för er läsare.

Värdelöst inlägg, försöker egentligen bara hålla mig sysselsatt så jag slipper tänka på att jag om 4 timmar ska gå och göra bort mig på ett femstjärnigt hotell. Adjö


"Would you like some more tea, mr Clinton?"


Solen skiner i Dublin och det hänger en falsk vårkänsla i luften. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att det var påsk som var på ingång och inte julafton. Kom precis hem efter dagens första arbetsintervju av två inbokade. Denna gång var det ett hotell som jag sökte anställning på över internet och jag visste inte egentligen mer om det än var det låg och gick dit glad i hågen. Lite bakgrundsfakta till er är att jag i somras praktiserade på restaurang Kungsholmen, och dessa två veckor kan jag ha fått att låta som ett år på mitt CV. Jag menar, jag tänkte ju ändå inte söka till några fancy ställen. Kliver in genom de stora portarna, möts genast av en portier som öppnar dem åt mig samt ett "Goodmorning miss, what can I help you with?" och förstår på en gång att detta inte riktigt är vad jag väntat mig. Inredningen andas verkligen exklusivt hotell och människorna rör sig på ett sätt som inte vi vanliga gör. Får slå mig ner i "te-rummet" bland läderfåtöljer, buketter med färska blommor större än mig själv och klassisk musik strömmar från dolda högtalare. Blir sedan upphämtad av en äldre dam som för mig en labyrintartad väg till ett litet kontor där vi sätter oss på varsin sida av ett skrivbord. Själva intervjun går bra, det är mest damen som pratar och jag sitter och försöker se ut som någon man vill anställa och berättar lite om mig själv. Började slappna av lite och kände att det här kommer nog gå bra tills hon sade;

-Jo, det här är ju ett femstjärnigt hotell, så vi förväntar oss en hel del från vår personal. Som du kanske förstår har vi en del VIP-gäster.

Tydligen är det här hotellet ägt av U2, eller i alla fall Bono, och här bor ofta diverse artister när de har spelningar i Dublin. Även USA's ex-president Clinton gillar att bo här när han är på besök i Dublin(!!). Sedan fortsatte hon; "Jo vi vill ju att alla som söker det här jobbet ska provjobba, så kan du komma hit imorgon kl 17 och göra det?"

Så nu kära läsare, ska jag, som jobbat på restaurang i 2 veckor och aldrig ens serverat vin, provjobba på ett femstjärnigt hotell där rocktjärnor och ex-presidenter brukar glida omkring.

 Någon som kan lära mig att öppna en vinflaska....?

"I want the manager"

Utvandrarna på klubben The Mezz efter stängningstid kan inte bli annat än legendariskt. Idag är det soffläge med varsin pizza för våran lilla grupp. Herregud, det är tur att jag ska på två jobbintervjuer i veckan så jag styr upp mitt såkallade liv. That's right. Den arbetslösa halvan av Utvandrarna ska till ett hotell samt en klubb för eventuell anställning. Det går bra nu. Fick även ett mail precis, jag citerar;

"NU ÄR DET BOKAT!!! Malin och jag kommer att landa på den gröna ön lördag 5 december kl 12,30."


Min kära mor och syster kommer alltså och hälsar på oss. Ser fram emot en stor leverans svenskt plockgodis och lite kärlek såklart. Nu ska jag återgå till framåtstupa-soffläge och den enda aktiviteten jag ska ägna mig åt är att zappa mellan kanalerna. Brukar ha svårt för att bestämma mig för om jag ska se Friends eller America's next top-model. Det är svåra beslut vi har att fatta här i Sweden-mansion.

trevlig onsdag kära vänner, frid vare med er

Nattliga konversationer del 4

Jag ligger som bäst och försöker somna när:

Frida: -VA?!
Frida: -Vad är det här... mummel.. köttbulle...
Jag: -Va?
Frida: -Köttbulledräkt, jag vill inte ha en köttbulledräkt.
Jag: -Hahaha.
Frida: -Hahaha. Varför drömmer jag om det här, jag har inte ens en köttbulledräkt.
Jag: -Hahaha.

Dagens tistel

.. skulle jag vilja utbringa till våra läsare. Ni är världens bästa men inte på att kommentera. Ni är ändå en del här inne och smyger varje dag så skriv gärna en rad. Behöver inte vara något litterärt mästerverk, ett enkelt "Hej" räcker bra!



Sedan skulle jag vilja passa på att önska er alla en riktigt trevlig fredagskväll. Och stå emot Idol-tjaffset, alla i den här omången är ändå fruktansvärt dåliga. (Förutom Erik som jag och sambo har en hemlig crush på.)


Faran över, upprepar; faran över!

Ja som sagt låg jag och Frida i luven på varandra igår. Mycket ovanligt när det gäller oss, men trots allt kanske oundvikligt när man lever så pass nära varandra. Skulle tippa på att det var vårt enda riktiga bråk sen vi var ungefär 13 år. Imorse gick samtalet ungefär följande;

Jag vaknar av att Frida kommer in i rummet

Frida: -Godmorgon........?
Tess: -Morrn... vad är klockan?
Frida: -Typ ett...
Tess: -Hehe, shit vad vi bråkade igår förresten.
Frida: -Haha, jag vet! Har gått hela morgonen och undrat om du skulle vara sur när du vaknade.
Tess: -Haha, det är jag inte. Vad var det egentligen vi bråkade om liksom?

Osämjan är alltså över och ro har lagt sig i vår lilla grupp. Jag tackar de högre makterna att jag har Frida i mitt liv, och att ingen av oss är särskilt långsint.

                             


Regn, regn, regn föll ner, ner, ner

Förrgår kan ha varit den värsta dagen hittills i Dublin, bland annat inkluderande en uteliggare som skrek obscena saker efter mig för att jag inte kunde undvara några mynt, en överförfriskad dam på ett café som tyckte jag skulle vara ett alldeles utmärkt sällskap när jag försökte ta en kopp te, ett hällande regn, skor som läckte och en buss som skvätte en mindre tsunami över hela mig när jag hade 30 min promenad hem.

Idag har jag dock förlåtit Dublin och vi är vänner igen, trots regnet som håller i sig. Idag har jag lämnat ut CV;n, pratat med managern till baren jag skulle få jobb på när deras live-scen renoverats, vilket blir om två veckor, hälsat på Frida på jobbet och storhandlat på Lidl (jag vet, vi dinerar storstilat i Sweden-mansion).

lite såhär är det i Dublin för tillfället


Internationell helg

Gårdagen gick inte endast i spanskt tecken kan jag meddela. Lagom till kl 22 var lägenheten fylld av italienare, spanjorer, irländare och svenskar i en salig blandning som skulle försöka lära varandra lekar från sina respektive land. Kort, tärningar, flaskor, muggar och korsade händer låg huller om buller på bordet, svordomar och tillrop flög genom luften på fyra olika språk, straff utdelades, skratt bullrade och luften var tjock av rök då dessa människor har en ovana att röka inne, vilket inte uppskattas av den svenska delen av vår internationella familj.

Idag gick jag upp vid tio, stekte pannkakor till familjen och sen har jag städat. Jag har skrubbat, dammat, diskat, moppat, putsat, dammsugit, vädrat, skakat, gnott och fejjat, så nu skiner hela lägenheten.

Herregud vilken bra fru jag kommer bli till en lycklig jäkel nån dag




/ T

Trevlig torsdag!

Har ni inget bättre för er en torsdagskväll, så gör som Utvandrarna. Sätt på er favoritmusik på högsta volym och starta ett eget band, självklart med tillhörande gitarrsolo och diverse headbaning.






Svida sedan om till någonting snyggare och gå ut och drick drinkar med irländare.



Trevlig torsdagskväll!

Helgens bravader

Helgen har om ni alla vet varit Halloween-helgen och Dublin har varit fyllt av häxor, vampyrer, katter, zombies, en och annan Star Wars-figur, spindelväv och pumpor. I fredags mötte jag upp sambo och hennes tämligen galna men mycket trevliga arbetskollega efter att de slutat jobbet. Hamnade på en riktigt cool pub som heter The Mezz och lyckas charma mig till att få lämna in mitt CV till managern nästa dag. (Okej, det kanske var mest Fridas och Terrys förtjänst som frågade om de möjligtvis inte behövde en till anställd på stället.)

                                 



På lördagen gick jag och sambo tillsammans in till Tempel Bar-området där hennes jobb ligger och där The Mezz ligger. Mötte upp managern med låga förväntningar då jag inte har några bar-erfarenheter, men som han sa letade han efter någon med rätt personlighet och han skulle själv träna upp mig, så rätt vad det är hör jag honom säga att han skulle ringa om en vecka så skulle jag få jobb. Så nu mina damer och herrar är det slut med CV-tiden! Sprang med lätta steg över gatan till Fridas jobb ett tag och sedan struntade jag faktiskt i allt som hade med Halloween att göra och gick hem och somnade 21.30.

Idag var jag hemma och tog det lugnt medan Frida var på jobbet, mötte sedan upp henne och så gick vi ut och åt söndagsmiddag på en pub. Nu ligger hon och sover och jag kollar på film med spanjorskorna vi bor med.

 

 


vägen från där vi bor in till Temple Bar-området idag


Efter regn...

Okej okej, HÅLL I HATTARNA gott folk! Det jag kommer berätta nu kan nämligen komma som en chock; igår regnade det här i Dublin. Sanna mina ord. Vem hade kunnat ana? Det var fortfarande ca 16 grader, men ändå. Idag skiner dock solen från en klarblå himmel, som det ska vara alltså, och jag ska precis laga lite lunch. Gissa vad jag ska göra sedan? *trumvirvel* Gå ut med CV:n!





bara för vi är så dåliga på att uppdatera ska jag bjuda på lite bilder från när dessa berömda CV:n blev till











Nattliga konversationer del 2

Inatt kunde jag inte sova utan satt ute i vardagsrummet och skrev några timmar istället. När jag sedan skulle gå och lägga mig utspelades följande;

Frida sätter sig snabbt upp i sängen
- Du måste ut härifrån!
Jag: -Va? Varför då?
Frida: -Jo för.. för jag ska in.... eller.. du ska ut.. eller..
Sen ser hon så förvirrad ut så jag tycker inte det är läge att ställa några följdfrågor.
Jag: -Det är lugnt du pratar bara i sömnen.

När jag sedan lagt mig börjar hon prata igen.

Frida: -Matade du bordet?
Jag: -Bordet?
Frida: -Ja?
Jag: -Vilket bord?
Frida: (en aning irriterat) -Nej men människorna menar jag ju såklart. Sluta jäklas.
Jag: (skrattar) -Men vilka människor menar du då?

Sen kom jag på att hon faktiskt skulle jobba idag så jag tyckte det var bäst att hålla tyst. Men annars en mycket givande konversation måste jag säga!



Nu är Fridolf på jobbet och jag ska precis bege mig ut på ytterligare en runda med mina CV:n. Det är liksom dom och jag nu. Ni vet när människor blir ihågkomna p.g.a någonting i deras utseende eller personlighet som sticker ut? "Du vet Sixten?" "Näe..?" "Ja men han den långa?" Eller "han med näsan" eller "han rödhåriga"
Jag kommer bli "hon med CV:na" i den här staden. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0