UTVANDRARNA

Frida har så länge jag har känt henne pratat i sömnen och jag tycker att detta är väldigt roligt att lyssna på. Häromnatten lät det som följande;

Jag kommer in i rummet för att gå och lägga mig.
Frida: -Åt de upp soppan?
Jag: (som tänkte att det var bäst att spela med) -Jodå, det gjorde de.
Frida: -Mm, bra.

När jag sedan återberättade detta dagen efter tyckte Frida att jag hade varit alldeles för snäll. När hennes småsyskon pratar i sömnen brukar hon tydligen pressa dem på information, hör och häpna! Björn och Tove, läser ni detta så vill jag bara att ni ska vara medvetna om att Frida brukar fråga vem ni är kära i när ni pratar i sömnen. Nu vet ju jag det mesta om min kära sambo redan, så några hemligheter kunde jag inte pressa henne på, men jag tänkte försöka ställa lite följdfrågor vid nästa tillfälle. Som faktiskt inträffade natten efter.

Jag ligger och halvsover när jag hör hur Frida börjar mumla.
Frida: -Mumelmumel.
Jag: -Vad sa du? Chefen bjuder?
Frida: -Jag måste sluta med stjäls-spurter!
Jag: (skrattar lite) vad är stjäls-spurter?
Frida: -Alltså jag pratar inte i sömnen.
Jag: (som nu skrattar ganska mycket) nähä, men vad är stjäls-spurter då?
Frida: Äsch, nej men jag har ju så ont i fötterna.

Sen skrattade jag för mycket för att försöka få ur henne något mer. Nu har det tydligen gått så långt att hon även försöker förneka att hon pratar i sömnen. Men vänta bara, jag ska nog lyckas få ur henne något roligt inom en snar framtid. Är det något ni läsare vill att jag ska fråga är det bara att hojta till! En liten hämndaktion från småsyskonen kanske?

inatt är det inte jag som somnar först i alla fall

Idag skiner solen över Irlands huvudstad, som vanligt med andra ord, och jag ska ta mig en bunt CV;n, koppla på charmen och ge mig ut på "job-hunt". Önska mig lycka till och hoppas ni har en fin dag!

ps. jag saknar min fina mamma

Källa Wikipedia

Jägermeister är en tysk örtlikör. Likören innehåller 35 volymprocent alkohol. De 56 örterna som finns i likören är hemliga. Den idealiska serveringstemperaturen anses vara -18°C.^{[källa behövs]} Företaget leddes länge av Günter Mast.

På sidan av etiketten på Jägermeisterflaska finns följande dikt av Otto von Riesenthal (1848):

Das ist des Jägers Ehrenschild,

Daß er beschützt und hegt sein Wild,

Weidmännisch jagt, wie sich’s gehört,

Den Schöpfer im Geschöpfe ehrt.

Enligt Mast-Jägermeister AG, så är översättningen följande:

Det är jägarens ära att han

Skyddar och bevarar sitt spel,

Jagar sportmansmässigt,ärar

Skaparen in Hans skapelser.

Vi här på "notthefirst.blogg.se" har fått diverse påtryckingar om att lämna ut vår address och vi är ju inte dom som är dom. Vi levererar gärna till er läsare!

Moy House 75
Custom House Square
Mayor Street Lower
Dublin 1, Ireland

Nu förväntar vi oss lite kärleksbrev. Och om nån känner för att skicka med lite svenskt plockgodis (Malin, du vet vad jag gillar!) så, väl bekomme. Vi är ju som sagt inte dom som är dom.

Igår spenderade jag hela dagen i sängen och tyckte synd om mig själv. Låg och suckade och ojade och var allmänt miserabel. Saknade mamma och saknade Sverige. Sambo var på jobbet och det enda jag ville var att dra täcket över huvudet och stanna där. När jag sedan hittade en bortglömd chipspåse under sängen och kände att det var dagens höjdpunkt fick jag nog. Där låg jag klockan halv tio en fredagskväll i pyjamas, i en ny stad som bara väntar på att bli upptäckt. Jag hoppade upp, satte på mig en svart spetströja och rosa nagellack och joinade vår flatmate Diana som skulle ut och träffa sina lärare och classmates.

Det blev en kväll som i dag resulterat i träningsvärk i kinderna av allt skratt och ett avsevärt bättre humör. Dublin är inte så illa. Förutom att det idag blåser storm och jag tänkte försöka ta mig ut och möta upp sambo när hon slutar sitt jobb.

hejsvejs

ps. jag saknar dock fortfarande er hemma i Sverige och hoppas ni kommer och hälsar på snart! ds

Imorse vaknade jag med choklad i sängen, blod på lampknappen, ett blåmärke på armbågen, träningsvärk i större delen av kroppen, en avbruten klack på skon, ett visitkort till en Daniel O'Sullivan i väskan och ett krossat glas på golvet. Något säger mig att gårkvällen var en bra kväll.

Kom i vår låda, kom så ska vi knåda
minnen och saker, bakelser och saker.
Hinkar vi tömde, spadar som vi glömde i sand.

Vi öste sand, vi var så ohyggligt små.
Vi öste sand, men vi var stygga ändå.
Oskar, Sune, jag och lilla Totte,
vi var kungar, släppte ej en kotte
in i vårt gäng om han ej var full i däng
att ösa sand, att ösa sand.

Där springer Anna, hon törs inte stanna.
Här kommer Lasse, vi knycker hanses kasse.
Han går och handlar, tappar smör och mandlar i sand.

Vi öste sand, vi byggde stugor och slott.
Vi öste sand, jag baka´ alltid nå´t gott
åt min lilla-syster och Agneta.
Dom var minst och måste alltså äta.
Och ej nog med det, dom måste tugga och le.
Vi öste sand, vi öste sand.

Där sitter Tage, han är kär i Lena,
och där sitter Lena, hon är kär i Oskar.
Och där sitter Oskar, han är kär i Oskar och sand.

Vi öste sand som om vi hade fått fnatt.
Vi öste sand så in i lådorna att
det kom beduiner från Sahara.
Sand-svängen där kunde inte klara
upp´et förstås. Därför värva´ dom oss
att ösa sand, att ösa sand.

Där sitter Tyra, hon får vara myra.
Andra termiter jobbar sen och sliter.
Vi gräver ner´na, så vi slipper se´na i sand.

Vi öste sand. Jag kommer särskilt ihåg,
vi öste sand i farbror bagarens tråg.
Sedan sprang vi hela långa raden
till herr Cuspis, tandläkar´n i staden.
En hygglig person som gav oss hög provision.
Vi öste sand, vi öste sand.

Samma år uppträdde några andra tjejer från vår klass till en poplåt med linnen på sig med texten; "This bitch bites." Jag vet inte om jag skulle slå eller applådera mig själv om jag fick åka tillbaka i tiden, men jag vet i alla fall att jag skulle ge nästan vad som helst för att få se en video med spektaklet. 

Då jag är sjuk och helt ensam hemma har jag inte så mycket annat för mig än att titta på tv och leka med datorn. Klickade runt lite på youtube.com, och helt plötsligt dyker det upp en video som kickar igång nostalgi med en fart och får ett gäng barndomsminnen att trilla in. De dammas snabbt av och blir genast lika tydliga som om jag vore 12 år igen.

Vår klass hade, som jag antar att de flesta andra mellanstadieklasser hade, sista lektionen på fredagarna en timme tillgodo, kallad "Roliga timmen". En timme helt tillägnad eleverna där man fick uppträda med valfri aktivitet. En sån, en dans, kanske en liten teater; valet var helt fritt. Troligen påhittat av någon gammal estet på kommunhuset i ett desperat försök att få gårdagens barn att utveckla sina mer kreativa sidor. Våran klass var dock inte övertygad om denna timmes storhet. Det visades upp några halvhjärtade försök av koreograferad dans till låten som var populär just då, "Popsie- Latino lover", och jag tror mig bestämt minnas att en kärleksförklaring utbringades till Frida på klassrumsgolvet framför katedern, i form av en kärlekskrank pojke som mimade hela Martin Svenssons "Du är så yeah yeah, wow wow". Självklart med tillhörande rörelser och stadig ögonkontakt med Frida genom hela sången. Något som mottogs av mycket fnitter från tjejerna i klassen och röda kinder hos den lyckligt utvalda som uppträdandet riktade sig till.

Men det var också i stort sett allt. Ingen var särskilt engagerad i "Roliga timmen". Ingen, utom jag och Frida. Fredag ut och fredag in stod vi framför klassen med diverse uppträdanden. Oftast själva men ibland hade vi lyckats lura med oss någon stackare som assisterade oss i våra glansnummer. Det som kommer till mitt huvud i skrivande stund är pjäsen om "det onda vs det goda samvetet" med Linn och Kattis och ett tämligen galet framträdande till en av Bon Jovis låtar med Linn och Veronica. Inte att förglömma; när vi glatt stod framför klassen och skulle lära dem scoutsånger. Tro mig, jag har många gånger reflekterat över det faktum att vi inte var mobbade och ställt mig frågan varför? Eller var det bara så att vi var så insupta i vår egen lilla värld att vi helt enkelt inte märkte det? I vilket fall som helst stod vi varje fredag plikttroget framför klassen med något nytt och spännande. Ofta var det något som vi kommit på under lunchen och sedan snabbt övat in under lunchrasten som inföll precis innan "Roliga timmen". Vilket kanske inte riktigt resulterade i den högklassiga underhållning som vi trodde att vi bjöd på.

Den fredag jag kommer och tänka på i och med den video jag hittade nyss var dock annorlunda. Låten var noga utvald, vi hade hittat den på en cd-skiva hemma hos mig och hade spenderat timmar i mitt flickrum med att öva in koreografin, och nu pratar jag inte om standardsteget "kliv-åt-vänster-kliv-åt-höger", nej nej, vi gick in med hjärta och med själ för att förkroppsliga denna låt. Vi hade till och med rekvisita i form utav en stor blå porslinsfågel som jag fått av min gammel-mormor.  Jag skulle vilja gå så långt att utnämna detta till vårat top-performance, höjden på vår karriär inom "Roliga timmen".

här får ni videon


                      


Denna uppträdde alltså våra 12-åriga jag till. Helhjärtat. Med rekvisita. Jag kan bara gissa vad våran lärare tänkte om oss. För att inte tala om våra klasskamrater.

Kort därefter lades dock "Roliga timmen" ner, sorgligt nog, och jag vill gärna tro att det var för att inget framträdande i framtiden ändå skulle kunna mäta sig med detta.

Uppdateringen har inte varit på topp idag, men det beror på att inte jag heller har varit det. Sjukdom har tagit över denna kropp. Ett tag befarade jag att det var svinis (trots Fridas 1 liters alko-gel som hon envisats med att släpa med sig genom halva europa) men nu tror jag bara att det är vanlig feber. I vilket fall som helst har jag tryckt i mig Alvedon och sovit hela dagen. Nu ligger jag i vardagsrummet och dricker varm choklad och har "The Office"-marathon med mig själv. Frida ligger och sover för hon var och provjobbade idag. Hon är duktig hon min sambo.

tror jag ska sova nu också, hejs

Hörde att det var kallt och spöregn i Sverige? He he he....

den som säger att det är dåligt väder på Irland ljuger

Hela dagen har gått ut på att söka arbete. Har skrivit ut en miljon CV'n känns det som.



Frida hjälpte mig med att skriva under då jag trodde att hennes handstil var bättre än min...



...jag vet dock inte om jag tyckte att det blev så mycket bättre.




Efter att ha delat ut CV'n till minst hundra klädbutiker, varav de flesta sa att de inte behövde mer personal, mötte jag upp Frida som sa att hon fått ett samtal från en pub hon var på igår som vill att hon ska komma och provjobba imorgon. Då fick jag lite panik och började slänga CV'n på förbigående i hopp om att få ett napp. "Please, hire me!" stod jag och skrek samtidigt som jag tryckte papprena i händerna på dem.

Detta fungerade tyvärr inte heller. Så då bestämde jag mig för att hänga på ett gäng zigenare. Ska bara införskaffa en vid kjol, sen startar jag mina business.



Auf wiedersehen

/T

Gräset ÄR grönare på Irland. Har varit här i ett dygn nu och älskar det redan. Känns exakt som ett London i mini-format. Fast billigare och snyggare människor. Just nu bor vi på ett hostel men ska om en timme in och kolla på en delad lägenhet i centrala Dublin. Mannen som svarade lät en aning skum och blev mycket nöjd när han hörde att det var två svenskor som ville komma och titta. Ni kan ju ringa och kolla om vi fortfarande lever senare ikväll.

Fixade irländska nummer idag;

Tess 0871431413
Frida 0871431440





första bilden i Dublin