UTVANDRARNA

Då jag är sjuk och helt ensam hemma har jag inte så mycket annat för mig än att titta på tv och leka med datorn. Klickade runt lite på youtube.com, och helt plötsligt dyker det upp en video som kickar igång nostalgi med en fart och får ett gäng barndomsminnen att trilla in. De dammas snabbt av och blir genast lika tydliga som om jag vore 12 år igen.

Vår klass hade, som jag antar att de flesta andra mellanstadieklasser hade, sista lektionen på fredagarna en timme tillgodo, kallad "Roliga timmen". En timme helt tillägnad eleverna där man fick uppträda med valfri aktivitet. En sån, en dans, kanske en liten teater; valet var helt fritt. Troligen påhittat av någon gammal estet på kommunhuset i ett desperat försök att få gårdagens barn att utveckla sina mer kreativa sidor. Våran klass var dock inte övertygad om denna timmes storhet. Det visades upp några halvhjärtade försök av koreograferad dans till låten som var populär just då, "Popsie- Latino lover", och jag tror mig bestämt minnas att en kärleksförklaring utbringades till Frida på klassrumsgolvet framför katedern, i form av en kärlekskrank pojke som mimade hela Martin Svenssons "Du är så yeah yeah, wow wow". Självklart med tillhörande rörelser och stadig ögonkontakt med Frida genom hela sången. Något som mottogs av mycket fnitter från tjejerna i klassen och röda kinder hos den lyckligt utvalda som uppträdandet riktade sig till.

Men det var också i stort sett allt. Ingen var särskilt engagerad i "Roliga timmen". Ingen, utom jag och Frida. Fredag ut och fredag in stod vi framför klassen med diverse uppträdanden. Oftast själva men ibland hade vi lyckats lura med oss någon stackare som assisterade oss i våra glansnummer. Det som kommer till mitt huvud i skrivande stund är pjäsen om "det onda vs det goda samvetet" med Linn och Kattis och ett tämligen galet framträdande till en av Bon Jovis låtar med Linn och Veronica. Inte att förglömma; när vi glatt stod framför klassen och skulle lära dem scoutsånger. Tro mig, jag har många gånger reflekterat över det faktum att vi inte var mobbade och ställt mig frågan varför? Eller var det bara så att vi var så insupta i vår egen lilla värld att vi helt enkelt inte märkte det? I vilket fall som helst stod vi varje fredag plikttroget framför klassen med något nytt och spännande. Ofta var det något som vi kommit på under lunchen och sedan snabbt övat in under lunchrasten som inföll precis innan "Roliga timmen". Vilket kanske inte riktigt resulterade i den högklassiga underhållning som vi trodde att vi bjöd på.

Den fredag jag kommer och tänka på i och med den video jag hittade nyss var dock annorlunda. Låten var noga utvald, vi hade hittat den på en cd-skiva hemma hos mig och hade spenderat timmar i mitt flickrum med att öva in koreografin, och nu pratar jag inte om standardsteget "kliv-åt-vänster-kliv-åt-höger", nej nej, vi gick in med hjärta och med själ för att förkroppsliga denna låt. Vi hade till och med rekvisita i form utav en stor blå porslinsfågel som jag fått av min gammel-mormor.  Jag skulle vilja gå så långt att utnämna detta till vårat top-performance, höjden på vår karriär inom "Roliga timmen".

här får ni videon


                      


Denna uppträdde alltså våra 12-åriga jag till. Helhjärtat. Med rekvisita. Jag kan bara gissa vad våran lärare tänkte om oss. För att inte tala om våra klasskamrater.

Kort därefter lades dock "Roliga timmen" ner, sorgligt nog, och jag vill gärna tro att det var för att inget framträdande i framtiden ändå skulle kunna mäta sig med detta.