UTVANDRARNA

Klockan är 06.25 och jag är vaken, en måndagsmorgon när jag är ledig. Fråga mig inte varför, jag har utan tillfredställande resultat försökt sova sedan klockan 2 och när Fridas klocka ringde nu vid 6 kände jag att det var lika bra att ge upp och göra henne morgonsällskap. Nu är bara frågan vad jag ska hitta på för att roa mig denna tid på dygnet. Jag tycker i alla fall att vi kickar igång dagen med lite skön, högklassig, svensk musik

(haha ja, den sista var ett skämt... kanske... hrm)

Idag är jag och Dublin bästa vänner. Jobbade 13-20 idag, kände att jag inte kunnat hitta ett bättre jobb än det jag har, fick höra att vi har staff party nästa måndag, fick 30 euro i dricks, fått jättefina komplimanger, gick hem och alla fina byggnader är upplysta och Dublin glittrar av julpynt, kom hem till vår mysiga lägenhet och bäst av allt; mamma och Malin kommer och kramas med mig snart!



såhär nöjd är jag just nu

Sitter och biter på naglarna och sneglar på telefonen....

Idag var det 2 månader sedan vi lämnade fosterlandet och satte oss på ett tåg mot okända äventyr. Med varsin one-way ticket och alldeles för mycket packning för tågluffande satte vi oss förväntansfulla på ett tåg på Stockholms Central utan en aning om vad som väntade. Vi har färdats 100-tals mil på tågräls, spenderat otaliga timmar på diverse tågstationer ute i Europa, släpat på alldeles för tung packning och förbannat vår brist på pack-kunskap när vi för tjugonde gången försöker komma ombord på ett tåg med en två stora rullväskor, 4 handväskor, 2 laptops och en fullproppad IKEA-kasse. Vi har varit två dygn i Berlin där vi körde ultimate-sightseeing och försökte klämma in så mycket som möjligt på en dag, spenderat en helt galen vecka i London som gick ut på att shoppa och festa. Vi nådde äntligen vårat mål, bodde en vecka på ett hostel, hann bli kära i Dublin över en dag, skrivit otaliga CV:n, hittat ett underbart boende, blivit vänner med folk från minst 10 nationaliteter. Vi har längtat hem så att hjärtat värker, samtidigt som vi har känt att vi vill stanna för alltid. Vi har gråtit, skrattat, gjort bort oss, blivit friade till och fått låtar dedikerade till oss. Men framförallt tror jag att vi har utvecklats. Och levt livet.

Och vi är glada att ni har följt våran resa och hoppas att ni stannar kvar för fortsättningen!



en av de sista bilderna på Utvandrarna på svensk mark

Filmade lite på vägen hem från city centre igår. Så ni som är intresserade av hur det ser ut på vägen hem till oss kan ju titta och ni som har något roligare för er behöver följdaktligen... inte titta, eller nått.

Notera att jag från början håller kameran rätt, men sedan tänker; "nej det här är nog rätt håll" och vänder den. Resten av filmerna får ni alltså vänta datorn eller huvudet för att se ordentligt. Här följer jag floden Liffey, det kan man göra nästan hela vägen hem.

Haha, sjukt onödig film, men här har jag svängt av från Liffey och kommit in i området vi bor i. Business-område där det på vardagar är fullt med kostymnissar och på helgerna är allt stängt och man ser knappt en kotte.

Här är raksträcka till vårat hus. I Dublin har de inte tunnelbana utan istället sådana här Luas som ni kan se. I denna filmen upptäckte jag att jag sjunger tyst för mig själv. Har alltså mina hörlurar i och märker inte det. Jesus, det måste jag sluta med.

Och här smaskar jag när jag tuggar tuggummi. Jag kan ju inte vistas ute bland folk med mina hörlurar i. I övrigt, här ser ni vår gård och hus.

Och här är vi då framme. Moy House 75! I denna video tyckte jag tydligen att det var mycket viktigt att visa er vår nyckelknippa (?) och det jag försöker visa er på min ipod är att jag lyssnade på Back Street Boys-Larger than life. Inte för att jag vet varför jag ville erkänna det, men tyckte väl att det var lite rolig kuriosa för er läsare.

Värdelöst inlägg, försöker egentligen bara hålla mig sysselsatt så jag slipper tänka på att jag om 4 timmar ska gå och göra bort mig på ett femstjärnigt hotell. Adjö

den här bloggen har inte varit dödskul på sistonde (eller aldrig) och så kommer det att fortsätta

vi ville bara lägga korten på bordet

Sedan skulle jag vilja passa på att önska er alla en riktigt trevlig fredagskväll. Och stå emot Idol-tjaffset, alla i den här omången är ändå fruktansvärt dåliga. (Förutom Erik som jag och sambo har en hemlig crush på.)

Ja som sagt låg jag och Frida i luven på varandra igår. Mycket ovanligt när det gäller oss, men trots allt kanske oundvikligt när man lever så pass nära varandra. Skulle tippa på att det var vårt enda riktiga bråk sen vi var ungefär 13 år. Imorse gick samtalet ungefär följande;

Jag vaknar av att Frida kommer in i rummet

Frida: -Godmorgon........?
Tess: -Morrn... vad är klockan?
Frida: -Typ ett...
Tess: -Hehe, shit vad vi bråkade igår förresten.
Frida: -Haha, jag vet! Har gått hela morgonen och undrat om du skulle vara sur när du vaknade.
Tess: -Haha, det är jag inte. Vad var det egentligen vi bråkade om liksom?

Osämjan är alltså över och ro har lagt sig i vår lilla grupp. Jag tackar de högre makterna att jag har Frida i mitt liv, och att ingen av oss är särskilt långsint.

Hoffmaestro gör att det blir lite stökigt

hejdå Navy CIS, pyjamas och kitkat hela dagarna

Helgen har om ni alla vet varit Halloween-helgen och Dublin har varit fyllt av häxor, vampyrer, katter, zombies, en och annan Star Wars-figur, spindelväv och pumpor. I fredags mötte jag upp sambo och hennes tämligen galna men mycket trevliga arbetskollega efter att de slutat jobbet. Hamnade på en riktigt cool pub som heter The Mezz och lyckas charma mig till att få lämna in mitt CV till managern nästa dag. (Okej, det kanske var mest Fridas och Terrys förtjänst som frågade om de möjligtvis inte behövde en till anställd på stället.)

                                 



På lördagen gick jag och sambo tillsammans in till Tempel Bar-området där hennes jobb ligger och där The Mezz ligger. Mötte upp managern med låga förväntningar då jag inte har några bar-erfarenheter, men som han sa letade han efter någon med rätt personlighet och han skulle själv träna upp mig, så rätt vad det är hör jag honom säga att han skulle ringa om en vecka så skulle jag få jobb. Så nu mina damer och herrar är det slut med CV-tiden! Sprang med lätta steg över gatan till Fridas jobb ett tag och sedan struntade jag faktiskt i allt som hade med Halloween att göra och gick hem och somnade 21.30.

Idag var jag hemma och tog det lugnt medan Frida var på jobbet, mötte sedan upp henne och så gick vi ut och åt söndagsmiddag på en pub. Nu ligger hon och sover och jag kollar på film med spanjorskorna vi bor med.

vägen från där vi bor in till Temple Bar-området idag